Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

OM POESI OCH SAGOR. – De svenska dikterna har mycket mellan raderna. Och det som står där är mystiskt och universellt, säger Madlen Algafari, här i samspråk med Jerker Smith ur publiken.

Kors och tvärs över språken

En mättad känsla i biblioteksluften. Den kan vara förväntan inför det okända. Den kan vara fantasin som rör sig när ord faller rytmiskt utan att innebörden är klar.

Eller den kan vara magin när de oförståeliga överförts till svenska ord. Det kan vara – är – författarkväll med bulgariska gäster.

När måndag 16 november är inne har det litterära residenset pågått 12 dagar. Två nya deltagare har anlänt sedan läsningen på bokmässan i Tanumshede. Det är äkta paret Madlen och Nidal Algafari, som arbetar med såväl prosa och poesi som teater och psykoterapi. En har hunnit resa. Det är poeten Mira Dushkova.

Men hon får ändå inleda. Severina Filipova läser ett urval av hennes symbolrika dikter i svensk översättning. Översättaren Birgitta Englund Dimitrova lånar sin röst åt en engelsk version av Silvia Tomovas novell, som i brevform ger en sammansatt röst åt en åldrad skribent, innan hon själv läser egna dikter. Som avslutning en daterad Strömstad 15 november 2015, som två dagar efter 13 november i haikuformens korthet kontrasterar den svidande vackra senhöstdagen mot löpsedlarnas svärta och poetens sorg.

Bulgarisk och svensk ton och rytm avlöser varandra när Aksinia Mihaylova och Severina Filipova läser poesi och så kommer Madlen Algafar med sin mans berättelse om Maria som vill föda sitt barn i klostret, en parallell till berättelsen om en annan Maria – med epitetet Jungfru – och samtidigt en svidande kritik mot religiös hjärtlöshet.

Så svänger hon in i sin egen genre, psykoterapeutiska sagor, berättelser på de gamla folksagornas grund med uttalat syfte att ha terapeutisk effekt. Hjälten och hjältinnan söker varandra i den djupa skogen och står till sist nära, skilda bara av en mur och en dörr. Men de kan inte mötas, därför att han inte funnit sin mjukare sida och hon inte sin styrande, mer dominanta. Folksagans element men med tydliga psykologiska förklaringar. Så arbetar författaren som också är terapeut.

– Sagor och myter lär oss väl att leva? reflekterar Jerker Smith i publiken.

Madlen Algafari nickar.

– Ja, sagor är världens äldsta terapeutiska instrument.

De har också universella beståndsdelar och är lätta att dela över språkgränserna. Men denna kväll kliver vi hit och dit över gränsen mellan bulgariska, svenska och engelska, också med hjälp av den svenska poesiantologi i bulgarisk dräkt som Sveza Daceva Filipova skapat tillsammans med Mira Dushkova och Severina Filipova.

– Det är lättare att översätta poesi om man själv är poet, säger Sveza, men hon påpekar också att hon inte tolkar utan strävar efter att hamna så nära originalet som möjligt.

– En del dikter går inte att översätta. Då ska man låta bli.

Hon säger att det är lättare att översätta från svenska till bulgariska än tvärtom.

– Bulgariskan är mer komplicerad, tyngre på något sätt. Det kan bli långt och invecklat på svenska.

Birgitta Englund Dimitrova, professor emerita i översättning, sammanfattar med hänvisning till lingvisten Roman Jacobsson att alla språk kan uttrycka allting, men att det är skillnad i vad de måste uttrycka. Ett exempel är verbböjningar, som i ryskan måste innehålla information om huruvida det är han eller hon som utför något, och bulgariskan, där verbets böjning anger vilken person som gör något.

Residensets koordinator önskar sig en läsning av samma kända dikt på bulgariska och svenska och föreslår Karin Boye. Boyes text finns inte tillhands, men Sveza Filipova har Pär Lagerkvist i ryggsäcken och vi får uppleva kontrasten och känslan i de olika språken.

– Hälsa Ann Smith att hon är i gott sällskap i antologin, säger Sveza till Jerker Smith.