Skådespelare måste ju bottna i sin roll, fylla den med sitt eget. Så säger Amanda också efter en stund apropå rollen som Adela, yngsta och upproriska dottern i Bernardas hus, att "det tog mycket av Amanda att göra den, men det var roligt."
– Teater för mig är som att kasta ut en livboj till ett publikhav och hoppas på att de skall bli räddade. Teater är på liv och död. Det känner man verkligen i den pjäsen.
Lorcas drama var slutproduktion för estetklassen på Strömstads gymnasium i våras. Och det var där, på estetprogrammet, Amanda hittade hem.
– När jag kom dit hade jag blivit mobbad på högstadiet. Jag var säregen, det vill säga att jag var mig själv och man fick inte vara annorlunda.
Hos Birgitta Bergström, nyligen avliden teaterledare på estetprogrammet, däremot fick man det. Där platsade också en tjej som i dagis lussetåg stod bland alla vitklädda flickor med händerna i rätt pose – som pepparkaksgubbe.
– Bland esteteleverna fann jag personer som var som jag, som vågade vara sig själva. Det är sorgligt att det programmet lades ner. Nu får de som vill gå det flytta eller tänka sig att göra något annat. Det kunde ha varit jag...
Hur det började har hon svårt att sätta fingret på. Hon är född in i kulturen.
– Alménsläkten har många musikanter. Fast jag gick en annan väg, scenvägen.
Hon skrattar. Och berättar att hon hade som ett andra hem hos farfar Allan och farmor Ella på Hedängen när hon var liten.
– Farfar spelade dragspel. Deras hus var fullt av folk på kvällarna och det kom alltid fram en gitarr och de sjöng Evert Taube...
Därför kunde Amanda komma till skolan och säga att "jag kan Evert Taubes Kinesiska muren" – en lång dikt om makt och förtryck, bland annat brända böcker – och verka litet udda. Det kostade på, men Amanda är övertygad:
– Det gäller att inte lyssna på andras utan på sin egen röst och gå sin egen väg. Precis som The Rolling Stones sjunger ”Hey, you, get off of my cloud!”
Orden betyder mycket för Amanda.
– Det har alltid varit en eld som dragit mig dit. Jag har läs- och skrivsvårigheter så det råder motvind. Men jag går dit ändå.
– Jag har tankar på ett nytt eget teatermanus, men mer vågar jag inte säga.
När hon var 13 läste hon Shakespeares Othello i skolkorridoren, på originalspråk.
– Jag förstod inte allt men texten var som musik.
William Shakespeare, tillsammans med Ingmar Bergman och August Strindberg, var hennes tonårsidoler och när jag frågar om en framtida drömroll tänker hon efter och säger till slut: Hamlet.
Hon gjorde ett stycke ur den berömda monologen med "att vara eller inte vara" som gymnasiearbete och filmade den.
– Jag gjorde den på gymnasiets scen i stort sett i enda tagning och det var helt tomt i salongen. Efteråt gick fram till scenkanten, såg ut över stolarna och kunde höra applåder och rosor som kastades...
– Den rollen skulle jag vilja göra. Det är ju en mansroll, men jag gillar det androgyna. Jag har spelat massor av män. Man är inte bara kvinna, utan man också. Det gäller att ta fram det, säger hon och låter sig för några sekunder skifta från Amanda till pirat.
Det gäller också att inte hamna i ett fack och bara spela en viss sorts roller, tycker hon.
– Det är viktigt att våga pröva allt. Ur de galnaste idéerna kan det finaste framgå.
Född: 1996 i Strömstad
Bor: på väg att flytta hem till vännen Camilla Hedin&Co på Daftö.
Gör: hjälper till med Kulturhäng, engagerar sig för ett kulturhus i Strömstad, har massor av idéer för bland annat sommarteater, funderar på att söka teaterutbildning. Ska vara med i Winter Word Festival och göra show tillsammans med Camilla Hedin.
Drömroll: Hamlet
Ni kan ha sett henne: Bland annat som Adela i Bernardas hus på gymnasiet, Fröken Julie på Lokstallet, som pirat i Kapten Kuling och som underhållare i olika kultursammanhang.
Ni kan ha läst henne: som poeten Lilla Ladyn i Strömstads Tidning.
Amanda om kulturen: "Det har alltid funnits en konstnär inom mig. När världen var ful och grå målade jag den i vackra färger."
