Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Berättelsen om Greta

"I like your hat." " Thank you, I like your hat, too". Replikväxlingen på en buss i Boston 1998 var inledningen till en vänskap som lett till premiär på Göteborgs filmfestival 5 februari.

Första repliken fällde Astrid Askberger från Krokstrand, au-pair i Boston, som ville knyta kontakter i samhället och lade märke till en ung kvinna i turban. Andra repliken var Gretas. De fortsatte att träffas.

Greta var ett par år äldre än Astrid och gick på konstskola.

– Jag fick en inblick i konstlivet och det alternativa i en storstad i USA, säger Astrid.

Redan då kände filmintresserade Astrid att hon skulle vilja se Greta på film. Då handlade det om att hon var underhållande och rolig som person.

– Sedan visade det sig ju finnas en historia runtomkring också, säger Astrid i dag.

Astrid åkte hem till Sverige och gick olika filmutbildningar, men hon höll kontakt med Greta och tanken att filma henne fanns kvar. 2000 tog hon sina sparpengar och åkte över till USA. Men projektet blev vilande. 2009 tog hon tag i det igen och tre resor till följde

Under tiden har Greta etablerat sig som sångerska och performanceartist. Under hösten har hon varit verksam i Europa och nu kommer hon till premiären i Göteborg. Hon har hela tiden varit delaktig i filmprojektet och bidragit med sin egen videodagbok.

– Jag har gjort mycket film om kärlek och tänkte att Gretas relationer är berättelsen, säger Astrid.

Men där kommer också vännens bakgrundshistoria in, den som Astrid inte alls kände till under den första tiden av deras bekantskap i Boston. Det var den svåraste delen att berätta, säger Astrid, eftersom Gretas barndomsberättelse har många mörka drag. Gretas pappa dog när hon var 19 år och efter det blev hennes mamma så deprimerad att Greta, som är äldsta dottern, fick ta över ansvaret för hemmet, med många syskon.

– Jag tycker att vi lyckats berätta med respekt, säger Astrid.

Hon är i dag frilansande filmare i kombination med filmlärare på Kulturskolan i Göteborg.

– Det roligaste för mig som lärare är när eleverna har flyt och lever ut sina idéer, går in i historien. Min uppgift är att hjälpa dem dit.

Själv tycker om dokumentärfilm.

– Jag gillar filmer som gör att jag efteråt känner att jag förstår och kanske liknar någon som jag vid en första anblick inte kunnat känna igen mig i.

Nu hoppas hon finna fler distributionskanaler för den egna dokumentären. Inget är klart än men att hon kommer att visa den på fler festivaler är hon säker på.

– Jag hoppas den får ett långt liv där.

Image - 1
Image - 2
Image - 3
Image - 4