LÄS MER:Adam Svanell om ett sjukt arbetsliv
”Det är aldrig för sent att bli utbränd”. En jämnårig kollega och jag skämtar med varandra. Jag antar att många skämtar så, samtidigt som vi ser människor runt om oss drabbas och slita med att ta sig ur, ta sig upp, ta sig tillbaka. ”Stresstålighet” är en fortsatt efterfrågad egenskap i jobbannonser. Utmattningsdepression har seglat upp som en mycket vanlig diagnos för längre sjukskrivningar i Sverige, hela 10-talet präglades av det.
Fler yngre dyker upp i siffrorna, och även om många män drabbas så är det kanske de unga kvinnorna och deras belägenhet som har väckt mest oro under senare år. Vad ska vi göra med vårt samhälle om de som är unga, rustade med utbildning och engagemang, går under i arbetsliv och karriärer? Som med många andra diagnoser, inte minst många som gäller psykisk ohälsa, så bygger den på att patienten uppvisar en mängd symptom som vägs samman, snarare än att man fastställer den med ett entydigt test. Väggen människor går in i, är stenhård och lös i kanten på samma gång.
Någon gång vid millennieskiftet blev min mamma en av de diagnostiserade. Apart nog – tyckte jag, hennes historiker till dotter – fick hon till att börja med diagnosen ”neurasteni”. Hon visade mig det lilla papperet med diagnosen, och jag höjde på ögonbrynen inför ett begrepp som ledde mina tankar till överklassens unga nervösa, kanske krigsvägrande eller krigsskadade män runt förra sekelskiftet. Men framför mig stod en kvinna i den övre medelåldern. En kvinna som föddes in i babyboom-generationen under andra världskriget. En av dem som tog studenten på läroverk, en av alla dessa välutbildade kvinnor som bemannade ”välfärden” och dess tillväxt och förändring under rekordåren.
Tog klivet in på arbetsmarknaden
Jag leker med tankar nu, jag försöker bädda in min alldeles specifika mamma i något större, i sin egen generation, i tiden som den var runt henne. ”Tiden är vårt hem” skrev Karin Johannisson i sin långa historiska teckning över svårmod, stress och ångest: Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid. Tiden är vårt hem, och generationen vi föds in i, alla de andra människorna i samma kronologiska belägenhet som vi själva, befolkar trappuppgångar och gator runt om detta hem.
Kvinnorna födda på 1940-talet togs i stor utsträckning hand om en av vårt lands största generation av hemmafruar, under sin uppväxt på 40- och 50-talen. Men själva var de en grupp som kom att ta ett av de större kliven i det som ofta kallas ”kvinnornas utträde på arbetsmarknaden”. De var också en generation som hann se arbetsliv och barnafödande på båda sidor om en viktig reform som särbeskattning, vilket gjorde gifta kvinnors lönearbete mer fördelaktigt. Några hann kanske också med att ta del av en utbyggd och könsneutral föräldraförsäkring. Det hann inte min mamma med. Hon var en sextio- och sjuttiotalskvinna med mammaklänning, papiljotter (och cigg). Hon var dagmamma när hon skulle ta hand om två barn och deras far skulle slutföra sina studier. Hon skilde sig när skilsmässostatistiken i mitten av sjuttiotalet slog i taket. Sedan jobbade hon, med vård och utbildning. Sådant gjorde hennes generation.
Hon lämnade Sverige, när 1990-talskrisen var ett tydligt finansiellt och politiskt problem. Först kom löpsedlarna och de stora politiska skälvningarna. Sedan kom arbetslösheten och hårda omstruktureringar. Hon kom tillbaka i slutet av 90-talet, till en förändrad offentlig sektor. Då blev hon chef, på rätt låg nivå, men för en ”resultatenhet”, med budgetansvar. För hennes eget arbetsliv innebar det ett mycket större avstånd än förut till människor att arbeta med och behandla. Och samtidigt en annan relation till de som hon tidigare hade varit kollega med. Det är mycket jag inte vet om vad som egentligen hände, men jag vet att det inte blev bra. Stressforskare har pekat på att omstruktureringarna av den offentliga sektorn efter krisen gav ett utslag i sjukfrånvaro och stressjukdomar av olika slag. Och hon var en av dem som inte stod pall.
Det är aldrig för sent att bli utbränd
Jag kommer aldrig att kunna få ett klart svar på frågan vad det var som brände ut min mamma, det ligger i sakens natur. Vi kan inte dra räta linjer från statistik och studier till den enskilda människan. Var det de många åren med ensamt ansvar för mig och min syster? Alla matkassar, all köttfärssås, allt tjat, alla begränsningar? Statistiskt sett så mår i och för sig kvinnor bättre efter en skilsmässa, men ändå.
Var det hennes tilltag att så fort vi barn klarade oss själva flytta och jobba utomlands, att lämna vänner, familj och sammanhang och lära sig att hantera liv, språk och arbetsliv på nya platser? Var det just det svenska arbetslivet och inte minst den offentliga sektorns förändringar? Eller hade hon ett slags frö till detta i sig redan från början? En känslighet som gjorde henne mer eller mindre förutbestämd att inte bara brinna — för helt klichéartat gjorde hon nog det ändå, för sitt arbete – utan också slockna.
Det är aldrig för sent att bli utbränd. Men som arbetande människa i det sena 1900-talet var min mamma kanske lite väl tidigt ute, diagnosernas och lidandets långa historia till trots. Rehabilitering och stressforskning var inte där den är idag. Å andra sidan – hon slapp prövas mot ”hela arbetsmarknaden”. I någon sorts hemgjord rehabilitering skar hon själv ner på intryck, reflexmässigt såväl som medvetet, under resten av sitt liv. Det smärtar när jag tänker på att det var ganska svårt för oss runtomkring att hantera. Vi blev ibland irriterade, men oftast tog vi det helt enkelt för givet, och det placerade henne lite vid sidan av oss andra. Just det är det försent att göra något åt.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
