Ett inlägg i debatten om grov brottslighet var tanken. Frågan var bara i vilken form texten skulle presenteras. Resultatet blev en kritikerrosad kriminalroman. Och startskottet på ytterligare ett antal böcker om de populära poliserna i Strömstad.
– Jag ville skriva ett allvarligt inlägg om hur organiserad kriminalitet kan bemötas, där fokus låg på gisslandrama. Min idé var att man faktiskt inte måste svara på utpressarnas krav, berättar Gösta Unefäldt.
Inlägget blev Polisen som vägrade svara. Boken utkom 1979 och skrevs tillsammans med brodern Valter Unefäldt.
– Det var dödfött från början. Jag kontaktade Valter eftersom han tidigare skrivit en kriminalroman och några ungdomsböcker. Vi kom överrens om att skriva vartannat kapitel, men eftersom jag bodde i Strömstad och han i Stockholm blev det svårt. Det fanns ju inte mejl på den tiden... Och han var inne i den hårdkokta stockholmsslangen, och så ville jag inte ha det. Så det slutade med att han skrev tre kapitel och jag ett tjugotal...
Romanen fyllde sitt syfte; enligt kritikerkåren borde den ha ingått i kurslitteraturen för blivande poliser. För den allmänna läsekretsen blev boken början på en lång vänskap med Strömstads poliskår. Gustav Jörgensson, Bo Kronborg och Nils Gryt, alla karaktärer med starka personlighetsdrag.
– Det fanns aldrig någon tanke om fler böcker. Att jag fortsatte berodde helt enkelt på att den första blev så väl mottagen. Och dessutom slog TV klorna i manuset. Att det kom att handla om Strömstad var ren lättja. Som författare vill man nästan alltid verklighetsförankra.
Det väl detaljerade persongalleriet som medföljer böckerna har fått en del kommuninvånare att skruva på sig.
– Människor är väldigt känsliga, och många tror att vissa karaktärer är en tolkning av dem själva. Som författare stjäl man som en korp. Använder sig av erfarenheter, människors samtal och repliker man hört någonstans. När polisman Evald Larsson tillkännagavs blev det en del pikar inom kåren i Strömstad. Likaså när man skriver om en kyrkoherde eller en rektor, det är oundvikligt. Men jag svär vid Bibeln att jag inte skrivit om någon i Strömstad medvetet.
Femton polisböcker har det hittills blivit. Unefäldts senaste, Den röda nyckeln, landade på bokdiskarna för bara en dryg vecka sedan. Och på SVT kunde man igår kväll se sista avsnittet i serien Polisen och Domarmordet. Fem av böckerna filmatiserades, med Per Oscarsson i huvudrollen som den omtyckte polischefen.
– Kronborg och Gryt har alltid varit enkla att sätta något slags etikett på. Men Jörgensson har jag aldrig lyckats få grepp om. Därför kändes det väldigt speciellt när Per gick in i den rollen. Allt föll på plats. Han tillförde så mycket, små underligheter och detaljer som gjorde att karaktären blev fulländad. I ett avsnitt kryper han omkring på golvet med förstoringsglas och letar efter kvalster. Han var en skådespelare av Guds nåde.
De kom att bli goda vänner, en relation som fortsatte genom åren fram till Oscarssons tragiska bortgång i vintras.
– Det är en bitter sorg och saknad. Jag kom honom aldrig in på livet, men vi hade en fin vänskap. Per var ganska blyg och indragen privat, men väldigt vänlig.
Om det blir en sextonde bok i serien får tiden utvisa. Den stora inspirationen som flöt stadigt under 90-talets glansdagar, har bleknat något i kanterna. Numera lägger Gösta Unefäldt ett större fokus på replik och dialog.
– Efter varje bokutgivning har jag känt 'nu kommer det ingen mer bok, jag har tömt mig'. Men efter ett tag växer behovet och driften att berätta pockar på.
I de senaste romanerna har Gustav Jörgensson och Nils Gryt gått i pension. Ett och annat gästspel har förekommit, men nu är det slut med det.
– Det är som i verkliga livet. The show must go on.
