Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Åsa och Fidde Rognås (med Marie Rosén till höger), medlemmar i gruppen Strömstad för mångfald. Bild: April Caarp

    Vi ställer frågor men får inga svar

    Åsa och Fidde Rognås, engagerade i Strömstad för mångfald, skriver om sin frustration över myndigheternas hantering av unga flyktingar.

    Hösten 2015 kom det många trasiga människor till vårt fina land. Äntligen skulle de få lugn och ro, kunna utbilda sig, få ett arbete, skaffa familj och leva det liv som de flesta av oss vill. Kunna sova på nätterna, slippa talibaner som dödat släktingar, bombat sönder deras byar och tvingat dem att fly. Vägen hit var fruktansvärd, döda människor både i hav och på land. Men de träffade också många fina medmänniskor på vägen som gav dem mat och kläder, berättelser vi ofta hör dem prata om, de kände att Äntligen. Dessa ungdomar har tvingats uppleva saker som vi aldrig skulle vilja att våra barn/barnbarn nånsin ska behöva se.

    Här i Sverige tog vi emot dem med öppna armar, sa: kom vi ska hjälpa er, ni ska få gå i skola, få nånstans att bo och känna er trygga. Många ställde upp med boende, andra fick bo på HVB-hem. Några tyckte att det vi gjorde var fruktansvärt, skicka hem dem, de har inget här att göra. Vi trodde inte det var sant, skulle vi uppleva 30-40 talet igen? Det som aldrig skulle kunna hända igen.

    Tiden gick, inget hände, de skickades på intervju, ingen trodde på vad de sa, utom vi som suttit och lyssnat och stöttat och tröstat när mardrömmarna kom och längtan efter mamma, pappa och syskon (om de fanns kvar) blev för svår. Sen började avslagen ramla in, skräcken blev olidlig, vissa drog vidare mot Tyskland och Frankrike och andra länder, några fick stanna där, andra blev uteliggare, men vad som helst, aldrig mer Afghanistan. Och andra tyckte det var jättebra, kasta ut dem bara, de ljuger och hittar på, iväg med dem! Undrar om de nånsin hört deras historia, tagit sig tid att lyssna?

    Oj då tänkte några politiker, det här blev visst inte så bra, vi får ha ett symöte och så virkar vi ihop en gymnasielag, så får i alla fall några stanna och så kanske vi får tyst på en del. Men de kunde ju inte virka och garnet var malätet, de hade t.o.m fel storlek på virknålen. Titta vilken fin gymnasielag vi virkat ihop sa de, vissa var väl inte lika glada, andra insåg att den här skulle inte kunna användas till nånting, andra förstod inte hur och till vad den skulle användas.

    Hoppsan sa Migrationsverket, nu får ni inte bo här längre, ni har ju fått uppehållstillstånd, och inga pengar får ni heller, nu är det kommunernas ansvar. (Dom får cirka 2 000 per månad, inte 25-30 000 som andra sprider rykten om). Sök CSN säger Migrationsverket, nej säger de, då måste ni vara folkbokförda och ha ett svenskt personnummer och det tar tid säger Skatteverket. Vad gör vi nu? Utan pengar och bostad med en oanvändbar gymnasielag som ingen vet vad den ska användas till och hur den ska användas. Många hamnar på gatan. Fint tänker kriminella ligor och erbjuder dem en sängplats, men då måste ni sälja droger. Sedär ja, säger de andra, det var det vi visste, de bara säljer droger och inte vill de jobba (de flesta får inte jobba på grund av att de inte kan bevisa sin identitet, hur de nu ska kunna göra det, när de aldrig haft ett papper). På en fråga om hur de ska kunna försörja sig i mellantiden svarar Migrationsverket att det är kommunernas ansvar, kommunen är inte skyldiga att ge försörjningsstöd men vi utgår från att de har sunt förnuft, har de det? I många fall inte. Det här är deras vardag, vi som ser detta på nära håll beundrar dem, att de orkar stå upp varje dag, gå till skolan, kämpa vidare.

    Vi är några som tillsammans med ungdomarna ställt en del frågor till berörd instans, har vi fått svar? Nej, inte ens efter påminnelser. Otroligt viktiga frågor för både dem och oss. Läser om högerextrema grupper som samlas i Stockholm, FN:s ramverk för migration är anledningen till högerextremisternas hat. Ett juridiskt bindande dokument ska antas för att skydda mot människohandel och stödja barns rättigheter. Hur kan man vara emot det, händer det här verkligen idag, i Sverige? Hur kan vissa människor vara så fyllda av hat?

    Detta är bara en väldigt kort version av allt det som vi varit med om under dessa tre år. Vill ni veta mer så kom och hälsa på, vi bjuder på kaffe så ska ni få berättelser ni inte kommer tro är sanna i våra kontakter med ungdomarna, kommunen, migrationsverk och andra myndigheter, men de är sanna, vi lovar.

    Vi är otroligt tacksamma att vi slipper höra det våra barnbarn kommer att få berättat för sig, vi anar vad de kommer att få höra och vi skäms.

    Åsa och Fidde Rognås